Som vi vet är strukturen hos DC-kontaktorn och AC-kontaktorn i princip densamma. Den består av spole, huvudkontakt, extrakontakt, armatur och så vidare.
Om du ser försiktigt så ser du att det fortfarande finns många skillnader.
Direktström går igenom, när kontakten stängs och kopplas från, är spänningen mycket hög. Bågen är mycket större än AC-kontaktorn. Det är bättre att välja magnetblåsningstyp för bågsläckning. Det vill säga, för att göra en kortslutning av spolen, inställd i ljusbågsbanan, på grund av effekten av elektromagnetisk induktion, alstras strömmen i den magnetiska spolspolen. Så bågen är kortsluten.
Eftersom det inte finns någon virvelström i likström, kan spolens kärna vara gjord av en hel bit järn. Det är mindre arbetskraft och material än att använda AC-kontaktor.
Spolen i DC-kontaktorn är också annorlunda. Eftersom det inte föreligger någon strömförlust i nätet är nyckelvärmepunktet DC-resistansen hos spolen. Så gör spolen lång och tunn. Detta hjälper till att skingra värmen.
För DC-kontaktor över 200A finns det två spolar, en för startspole och den andra för att hålla spolen.
Två spolar fungerar så här: innan strömkretsen är aktiverad, håll spolen kortsluten genom sina normalt stängda kontakter. Så startspänningen läggs alla till startspolen, för att uppfylla kraven för att starta den nödvändiga av stor magnetisk kraft. Men när sugningen är klar behövs endast en liten magnetisk kraft för att upprätthålla kraften. Därför delas spolningen bort från sönderkopplingen på grund av serien av normalt slutna kontakter, därför utgångsspänningen delas av startspolen och hållarspolen.
Strömmen i hela spolen minskas med hälften. Enligt effektberäkningen har strömförbrukningen minskats till en fjärdedel av originalet.
Syftet med normal drift och energibesparing och konsumtionsreduktion erhålls.